När man lever som jag med Alvin, och har gjort så sedan hans första dag, och kan följa hans dagar i realtid, se hur han utvecklas, leker och njuter av livet så kan det göra lite ont i hjärteroten när tanken slår en "ska Alvin mista detta för hans mor vill annat?".
Nog har han det allt bra och själv, så nog är även Alvin, nöjd med allt som är ordnat för honom här i hans och mitt hem i Dalstorp.
Alvin och jag har ju levat tillsammans hela hans 3-åriga liv, ska han behöva ryckas upp från en tillvaro han är van och trygg med. Jag får hoppas att så inte blir - men man vet ju aldrig när andra ska avgöra det hela. Visserligen tror jag att Alvin kommer att fortsätta få bo med mig, men helt säker kan man ändå inte känna sig förrän allt är klart med den tvist som nu pågår.

Nåväl livet går vidare så som Alvin är van vid än så länge.

För nog tar Alvin tillvara på möjligheterna för lek och äventyr, och där emellan bedyrar han sin kärlek till mig - då får man en glädjetår och tänker "du och jag Alvin - vi ska gå hand i hand".

Och nog blir man lite extra rörd vid läggdags när han tar Kalle i famn och säger att Kalle är en liten bebis och börjar sjunga "Tulle lulle ..." den första sången jag sjöng för Alvin då han var nyfödd och har sedan sjungit den var natt för Alvin.