7 år som Dalstorpsbo

 
Tänk vad tiden går, för 7 år sedan blev Alvin och jag Dalstorpsbor, något jag aldrig har ångrat.
 
Fortfarande går jag omkring i mitt hus varje kväll och tänker vad bra jag har det, fint hus, stor trädgård och att bo i ett trevligt Dalstorp. Jag må vara fattig, rent ekonomiskt, en fattigpensionär, men ack vad jag njuter av mitt liv här i Dalstorp med min yngste son.
 
Jag har ju sedan barnsben alltid drömt om att få bo i ett eget hus, men aldrig trott att jag en dag skulle få göra så. Men så blev det till slut, ja ibland kan en del drömmar slå in.
 
Hur skönt är det inte att bo på en mindre ort, ingen trängsel, inte massa bus, ingen stress, vänliga ortsbor, nära till natur långt från storstadens larm och dån och ändå nära till allt.
 
Man kanske kan tycka att 6 rum och kök för Alvin och mig är lite väl stort, men det är skönt med utrymme och rum med olika funktioner. Var sina sovrum, vardagsrum, matrum, datorrum och kombinerat musik- och gästrum. På vår, sommar och höst även den inglasade altanen som blir som ett extra rum. Så även trädgården om sommaren med sina 1304 m2, en trädgård med blomster, frukt och bär, höns som ger oss ägg, lekhus (friggebod), studsmatta och pool mm.
Och det bästa av allt, inga banklån utan jag äger det helt och hållet, det är en skön känsla bara det.
 
Här hälsar folk på varandra när man möts i affären, ute på gatan, i skogen, vid badet. Här har man tid att stanna till och växla några ord – inge stress och jäkt som det kan vara i en storstad.
 
Jag har fått förmånen att lära känna Richard, han med gamla macken, min första kontakt med Dalstorp innan jag flyttade från Stockholm. En mycket trevlig och sympatisk person som hjälpt mig mycket med en det ena och en det andra, ja som en riktig god vän.
Ja, de flesta här i Dalstorp är riktigt trevliga, har inte träffat någon som är otrevlig eller så, så jag kan nog säga att alla här i Dalstorp är trevliga, men så är det nog när det gäller mindre samhällen.
Att Alvins mormor och morfar även för några år sedan blev Dalstorpsbor är heller inte fy skam.
 
Det är som jag hittat hem, här stannar jag nog resten av mitt liv och vem vet det kanske blir som Alvin brukar säga, jag får bo på Hjälmå och han i huset men jag får komma och fika precis som farmor Gunnel gjorde.
 
Visst kan jag väl ibland sakna en del vänner och bekanta från Stockholmstiden och mitt tidigare skapande med foto och nog kan man tycka ibland att det vore rart med någon som kunde mata katten. Men man kan ju inte få allt här i livet. Den saknaden är inte så stor, för har man levt ensam större delen av sitt liv så kan nog den längtan jämföras med en nykterist längtan efter brännvin, så gott som noll.
 
Nej, jag är mer än nöjd med mitt liv och vad jag har. 17:e mars har blivit lite av en helgdag för mig, en dag att fira och firas med tårta.
 
Kan man ha det bättre?
 
Inte konstigt att man känner sig tacksam och lyckligt lottad här i livet när man får ha det som jag.
 
 
 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *