Författad av Gunilla Lundahl
Jonas N övertog 1923 grossistföretaget Nilsson & Johansson. Det hade 1888 grundats av N:s far och hans kompanjon Levin Johansson, som sålde bleckkärl och hushållsartiklar tillverkade i Borås trakten. N drev företaget med stark hand, men först i och med andra världskriget började de verkligt stora framgångarna. Materialbristen var då ett stort problem. N fick då idén att tillverka gafflar och knivar av överblivna metallspån. Så tillkom bestickserien Amsterdam i nysilver. Dess dåliga kvalitet doldes av en krusidullig form, och modellen blev en lysande succé. Många s k prydnadssaker tillverkades också av kristidsmaterialet. På 1940-talet var Henry Hultén en av företagets säljare, och han reste runt och demonstrerade firmans köksattiraljer. Genom hans insatser fyrtiodubblades försäljningen. Ur framgången kom uppslaget till demonstrationer som blev allt mer påkostade. Verksamheten började i varuhus och stora järnhandelsbutiker. Först kallades tillställningarna Rationella köksredskap, sedan 7 bra kökssaker och till sist Den glada köksparaden. Publiktillströmningen blev så stor att teatrar och biografer så småningom måste hyras. I början av 1950-talet kom det stora genombrottet, och 1959 kom 39 000 människor till Blå hallen i Stadshuset i Sthlm för att se bl a skådespelarna Sigge Fürst, Åke Grönberg och kända mannekänger tåga fram i köksparaden. Företaget hade döpts om till det mer lätthanterliga namnet Nilsjohan och N hade utsetts till Kökets riddare. Av den anledningen hade Blå Hallen dekorerats som en riddarborg och köksredskapen bars fram mellan riddarstandar. Varuhuset PUB var medansvarigt och på dess köksavdelning ringlade sig köerna efter showen. Uppskattningsvis skall ungefär var tredje åskådare ha köpt Nilsjohanprodukter i samband med föreställningarna. Köksprylar som man aldrig saknat förr fick en oanad lyskraft. Hade man fått en vickningsgaffel i present under paraden låg en komplettering nära till hands.
Det personliga tilltalet blev en nyckel till framgångarna; Nilsjohans alla produkter fick ett egennamn. Den första var tårtkniven Roberta, som fick sitt namn efter en ny operett, och som därmed tydligen blev oemotståndligt lockande eftersom den därefter sålts i mer än fyra miljoner exemplar. N engagerade sig livligt i namngivningen — han menade att den gjorde det lättare för konsumenten att komma ihåg produkten. Så salufördes stekgallret Carmen, skärmaskinen Brutus, ostskäraren Svarte Rudolf, kakspritsen Kak-Lisa, smörkrusaren Fatty, kaffekokaren Don Pedro och äggprickaren Pricken.
Clara bakom konservöppnaren Röda Clara var en av N:s ungdomsförälskelser, och Röda Clara blev företagets största artikel. Till dess framgång bidrog funktionen och formen. Bakom öppnarens snillrika konstruktion stod Henning Lindahl, som försåg N med ytterligare uppfinningar: Nilsjohan blev alltmer ett tillverkande företag, inte bara grossist. 75% av sortimentet var på 1960-talet egen tillverkning. När Röda Clara också bakades in i röd plast, ökade efterfrågan kraftigt. Formen förbättrades ytterligare av Sigvard Bernadotte, som trätt in som designkonsult. N ville efter kriget visa upp ett kvalitetsföretag och till den bilden hörde också designen. Tre formgivare var anställda i företaget.
Kvalitetsprägeln stärktes väsentligt av Provköket. Där arbetade sju fast anställda hushållslärarinnor och hushållstekniker. N tog dem med sig på mässor för att de skulle hjälpa till att bedöma nyheter. Mikrovågsugnarna dök upp på 1950-talet men förkastades. Det som senare kallades matberedare lanserades däremot vid denna tid men utan framgång. Nya produkter testades i Provköket och införlivades i sortimentet allteftersom de blev godkända. Provköket gav en möjlighet att bedöma produkters kvalitet och att lägga tyngd bakom synpunkter som framfördes till konstruktörerna. Där utbildades också de resande konsulenterna, och det tog emot ca 6 000 besökare per år. Nära knutet till Provköket var Nils johan-Information, som fanns i de större städerna. Dit kunde husmödrarna gå för att få redskap demonstrerade och frågor besvarade och även köpa reservdelar.
En betydelsefull nyhet för verksamheten var Köksklubben, som N initierade redan på 1940-talet. Som mest hade den drygt en miljon medlemmar varav 760 000 i Sverige. En populär konversationsklubb i engelska gav idén, och dennas organisatör engagerades för att ta hand om Köksklubben. Medlemmar blev alla som skrev i gästboken efter föreställningarna och paraderna. De fick bla ett medlemskort och en tidning. I tidningen förekom pristävlingar och förmånserbjudanden. Den innehöll också beskrivningar av Nilsjohans produkter och recept; den gavs ut på svenska, danska, finska och tyska. Medlemmarna utgjorde en stark påtryckningsgrupp, som ofta krävde att Nilsjohansortimentet skulle finnas i deras butiker. Återförsäljarna fick också skyltmaterial och information om hur de kunde ordna klubbaftnar.
1969, när Nilsjohan stod på sin höjpunkt, var företaget Skandinaviens största i sin bransch. Koncernomsättningen var 75 milj kr, 700 personer var anställda och över 3 000 artiklar fanns i sortimentet. Distriktskontor hade upprättats runt om i Sverige och dotterföretag etablerats i USA, Tyskland, Schweiz, Belgien, Finland och Danmark.
Nilsjohan drevs i hög grad som ett familjeföretag. N tog personlig del i allt och fattade själv de avgörande besluten. Han ställde stora krav på lojalitet och medgörlighet, men han hade också stor förmåga att till sig knyta kreativa medhjälpare, som bidrog till företagets framgångar. N engagerade sig gärna i den personliga "ridderliga" framtoningen av firman och deltog i prisutdelningar och varupremiärer. Utanför företaget förblev han tämligen anonym.
Under 1950- och 60-talen var Nilsjohan ett välkänt begrepp, som byggts upp av en ovanligt effektiv reklamapparat. Företagets hushållsredskap fanns i snart sagt varje sv hem. 1970-talet ställde dock krav på förnyelse; företagsformerna hade blivit omoderna. De förtjusta tonfallen i pressen förbyttes i spydigheter, produkternas kvalitet ifrågasattes och försäljningsapparaten hade blivit för dyr. Ett år efter N:s bortgång rekonstruerades företaget och krymptes. 1981 såldes idet till Guldsmedsab, GAB.