Nedtecknat av Petra Annerdahlen.
(Politik/Samhälle)
Efter en inspelning gjord i Dalstorps skola på 1970-talet av dåvarande Dalstorps Kyrkoherde Holger Andersson.Dalstorp eller Dallsarp som de gamla brukade säga, betyder "bygden kring den klara sjön".
Det äldsta, skriftliga beviset för hur namnet uttalades har vi från 1342, då ortnamnet skrevs Dallsatorp. Dall = klar el. glänsande, sä = sjö, torp = nybygge.
Dalstorps trakter runt omkring sjön är en gammal kulturbygd.
Det förstår vi genom de många järnåldersgravfält som har hittats runt kyrkbyn.
Bebyggelsen koncentrerades kring den vackra Dalstorpssjön.Den gamla bebyggelseenheten kallas för socken.
Dalstorps socken är geografiskt sett också sammanfallet med Dalstorps församling.
I Dalstorp ingår även Hulared, Nittorp, Ölsremma och Ljungsarps församlingar.
Dessa tillsammans kallas för pastorat.
I Nittorps församling ingår det två kyrkor och på så vis ingår det sammanlagt sex kyrkor i pastoratet.
Den äldsta av dessa, bör vara
Ljungsarps kyrka som är byggd på medeltiden någon gång under 1200-1300-talet.
Hulareds kyrka är däremot ganska ny men även på den, härstammar delar från medeltiden.
Ölsremmas kyrka är byggd 1663,
Nittorps kyrka 1847,
Dalstorps kyrka 1965 och
Grimsås kyrka 1970.
Ingen vet riktigt säkert när kristendomen kom just hit, till Dalstorp.
Det brukade ju vara så att man byggde kyrkor på platser där man tidigare hade dyrkat asagudar som Tor eller Frö.
Så var det i Gällstad, även kallat för Frölunda som byggde sin kyrka på en sådan plats.
Några platser för asagudar har inte hittats i Dalstorp.
Kristendomen kom hit under mycket enkla former.
Förmodligen gick det till så att en utsänd präst, utsänd av biskopen i Skara, kom hit och predikade.
Man samlades under bar himmel på friluftsgudstjänster.
Prästen hade då med sig de böcker och andra föremål som behövdes för att kunna döpa och fira nattvard.
Han hade även en sten, invigd av biskopen, med sig.
Stenen var troligen ganska liten.
Där man då samlades, kunde man lägga stenen på en stenhäll eller på ett bord.
Så blev det därmed ett av biskopen, invigt altare, utan att biskopen hade varit där.
Stenen förmedlade vigningen.
Det var inte alltid som man kunde samlas ute och då brukade man istället samlas i en gård – i ett kristet hem.
Snart började man att tänka på att bygga en riktig kyrka.
Den första kyrkan i Dalstorp vet vi ingenting om, men vi kan anta att det var en stavkyrka.
Den kallades stavkyrka därför att timmerstockarna som kyrkan bestod av inte låg på varandra som var brukligt vid timmerbyggen, istället restes de som stavar.
Kyrkan var säkert liten och mörk.
Det var bygdens folk, de flesta bönder, som skaffade fram byggnadsmaterial.
När kyrkan var färdigbyggd, inhägnades en kyrkogård.
Textilier, mässkläder och nattvardskärl anskaffades.
Det ordnades ett jordområde till prästgård.
När allt detta var klart, reste några av ortens mest talföra män till biskopen i Skara.
Om biskopen tycktes tro att allt var i ordning, åkte han för att inviga kyrkan.
Det blev då en högtidsdag för bygden!
Men det dröjde säkert inte länge förrän den lilla stavkyrkan blev alldeles för liten.
Så då byggdes en större stenkyrka på 1100-talet.
Det finns en akvarellmålning som ger oss en föreställning av hur den såg ut.
Ursprungligen hade den tjocka gråstensmurar med små, högt sittandes fönster.
Kyrkan skulle fungera som en samlingspunkt vid krigsanfall och kunna ge skydd och ro, därav de högt satta fönstren.
Den gamla vinflöjeln som satt på gamla kyrkan från 1682 – 1879.
1821 gjordes en mycket stor ombyggnad av denna lilla kyrka.
Fönstren sänktes och kyrkan tillbyggdes så att den blev mer än dubbelt så stor.
Koret, alltså den främre delen av kyrkan lades åt öster.
Altaret var avskilt från den delen där folket satt i form av en murad båge som kallades för triumfbågen.
Denna båge, pryddes av ett fint krucifix, bevarat från medeltiden.
Folket fick alltså gå under denna vackra båge då de skulle fram för att ta nattvarden.
Det fanns en klockstapel vid sidan om kyrkan.
Där hängde det två stycken kyrkklockor, varav en av dem var mycket gammal och härstammade från medeltiden.
Den klockan hette Karin.
Den var alltså helgad åt ett helgon som hette Karin.
Den andra klockan, den mindre, var från 1600-talet.
Vi kan fortfarande se rester av den kyrkan.
Under sakristian fanns ett gravkor.
Det var en adlig släkt, Rutensköld, som hade sina gravplatser där.
Den gamla sakristian finns kvar, liksom kyrkogården nere vid sjön som är en mycket vacker plats.
Jag måste få läsa ett litet stycke ur ett protokoll som kyrkoherde Chronander skrev 1830:
"Kyrkans läge på en jämn och stenfri plan, vid stranden av en liten sjö uti öster och med stenmur och lövrika träd omgiven, anvisar genom korfönstret en av de skönaste utsikter man vill önska sig".
Men sedan blev också den kyrkan för liten.
Det berättades att folket, under gudstjänsten, fick stå och sitta skiftesvis.
Så revs alltså den kyrkan och det byggdes en ny 1880.
Den flyttades upp på höjden, på samma höjd som den där prästgården ligger.
På den plats som den nya kyrkan byggdes, hade en gång prästgårdens ladugård legat.
Det byggdes nu en stor stenkyrka med höga fönster och den rymde 1100-1200 sittplatser.
Dalstorpsborna ville vara lite värre än Gällstadsborna som några årtionden tidigare hade byggt en ny kyrka.
Det berättas, jag vet inte om det är sant, det berättas att en av männen här i Dalstorp en natt reste till Gällstad och tog yttermåtten på den kyrkan.
De måtten skulle bli innermåtten i Dalstorp.
Man ville alltså ha det så att Gällstads kyrka skulle kunna rymmas inuti Dalstorps kyrka.
Utöver triumfkrucifixet fanns det inte så mycket inventarier att ta med från den gamla kyrkan.
Men krucifixet fick i alla fall plats på den södra väggen.
Nu fick man även tre kyrkklockor.
Det var nämligen så att Hulared lade ner sin kyrka, den fick stå och förfalla.
1906 slog åskan ner i den så att den blev totalt obrukbar.
Då flyttades Hulareds kyrkklocka till Dalstorp.
På det viset fick alltså Dalstorp tre kyrkklockor, något som är väldigt ovanligt ute på landsbygden.
Trettondag jul 1962 brann Dalstorps kyrka.
Vid 6.30 på morgonen hade en mjölkkörare kört förbi, upp till Ekered och Torp utan att märka någonting ovanligt.
Efter 20 minuter när han återvände stod kyrkan i lågor.
Jag skulle förrätta en tjänst i den kyrkan samma eftermiddag klockan 16.00.
Jag bodde i Ölsremma på den tiden.
Klockan 7.00 på morgonen ringde dåvarande kyrkoherde till mig och sa: - "Du behöver inte komma hit och predika idag".
Jag blev lite förvånad för han brukade aldrig ändra sig så där hastigt. – "Kyrkan brinner! Nu rasar taket!"
Jag riktigt såg framför mig hur elden härjade.
Återigen blev det aktuellt med att bygga en ny kyrka.
Det är nämligen så att varje församling ska ha en kyrka, det säger lagen ifrån.
Jag vet också att Dalstorpsborna ville ha en ny kyrka för de saknade sin gamla.
Somliga menade att man skulle utgå ifrån de gamla murarna vid en nybyggnation men det slutade med att murarna revs.
Det byggdes en helt ny kyrka som blev färdig 1965 och det är vår nuvarande kyrka.
På denna relativt nybyggda kyrkas kyrktorn sitter det ett kors och ovanför dörren finns det ett X med ett P invävt, som ett monogram.
Det är de två första bokstäverna i ordet kristus fast på grekiska.
Ett likadant monogram finns på duken på altaret liksom på det silverkors med en guldplatta som hänger på väggen.
Altaret består av ett stort, tungt och svart granitblock.
På sakristians vägg hänger en minnestavla med alla namn på de präster som genom tiderna har tjänstgjort i Dalstorps pastorat.
Den förstes namn är från 1500-talet.
När kyrkan brann utvecklades det givetvis en oerhörd hetta som var så stark att klockorna smälte ner.
De föll ner genom tornet, men man kunde hitta rester av klockmalmen då elden svalnat.
Av den upphittade malmen göt man nya klockor, givetvis fick man även komplettera med ny malm men blandningen gjorde ändå så att lite av de gamla klockorna finns kvar i de nya.
Det rum som vi möts av vid kyrkans ingång kallas för vapenhus.
Vapenhus är ett gammalt namn, sedan den tiden då folk gick beväpnade även till kyrkan.
För det var och är så att ingen får föra med sig vapen till kyrkorummet.
Där ska ingen göra den andra illa, där ska fred och ro råda.
Alltså lämnades medförda vapen i vapenhuset för att återtas då man lämnade kyrkan.
Än idag finns en liten rest kvar av detta då det fortfarande förekommer att personer, stödda på käpp, ställer sin stöttepelare i vapenhuset vid sina kyrkobesök.
De känner förmodligen att en käpp skulle kunna uppfattas som ett vapen.
Så har vi nu gjort, en rundvandring ifrån den allra äldsta tiden i den kristna kyrkans historia i Dalstorp.
Nedtecknat av Petra Annerdahlen.
(Bild: Historiska museet)
Se även sidan Dalstorps kyrkor