Bröms Gyllenmärs, Borrarp

Lite om Bröms Gyllenmärs, troligen död 1679 på Borrarp i Dalstorps socken.

Bröms Gyllenmärs var son till Olof Andersson Gyllenmärs till Borrarp. Han deltog i trettioåriga kriget som fänrik vid Västgöta ryttare åtminstone 1630–1633 men var 1635 inte längre i krigstjänst. Han ägde gårdarna Borrarp, Karsbo och Ekered i Dalstorps socken och Lagmanshaga i Ljungsarps socken. Bröms Gyllenmärs deltog vid riksdagarna 1632, 1640, 1642, 1644, 1657 och 1660 samt vid provinsmötet i Skara 1657. I övrigt är ganska lite känt om honom.

Han är främst känd genom sin visbok, som med sina 105 bevarade visor är den mest omfångsrika av 1500- och 1600-talets adelsvisböcker. Av registret framgår att den ursprungligen innehöll 109 visor. Visboken hamnade efter Gyllenmärs död i bröderna Petter och Nils Salans ägo och omtalas redan 1705 i ett register över samlingar över äldre visböcker. Erik Benzelius den yngre inköpte den efter Nils Salans död till Uppsala universitetsbibliotek. Det var dock först i början av 1800-talet som innehållet uppmärksammades och flera av 1800-talets samlingar av gamla folkvisor hämtade sitt material från denna visbok.

Bröms Gyllenmärs, urn:sbl:13386, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt R Jonsson), hämtad 2020-10-20.

Gyllenmärs, Bröms, d i Dalstorp (Älvsb), arvskifte efter honom 17 juni 1679. Föräldrar: Olof Andersson G till Borrarp o Kerstin Larsdtr (Broms). Fänrik vid Västgöta kavallerireg 29, vissamlare.

G m Maria Lillie, som överlevde honom, dtr till överstelöjtn Peder Lillie af Aspenäs o Maria Amia v Lepel.

Biografi

Som fänrik vid Västgöta ryttare deltog G i tyska fälttåget i varje fall 1630—33 men var 1635 ej längre i krigstjänst. Sin återstående levnad tillbringade han sannolikt på de fäderneärvda gårdarna Lagmanshaga (Ljungsarps sn) och Borrarp (Dalstorps sn), båda i Kinds hd (Älvsb). I Dalstorp ägde han även Karsbo och Ekered. G skrev sig till Borrarp och fick sin begravning i Dalstorps kyrka, där hans vapen uppsattes. Han var närvarande vid riksdagarna 1632, 1640, 1642, 1644, 1657 och 1660 samt vid provinsmötet i Skara i maj 1657. I övrigt föreligger endast få och obetydliga uppgifter om G. Enligt en kanske något osäker notis skall han ha varit förridare vid bröllopet mellan Mattias Eriksson Ulf af Horsnäs och Maria Geete 1645. G förde under 1660- och 70-talen flera hårdhänta godsprocesser bl a angående hustruns arv efter sin fader (Vättle hd:s domböcker).

Det som gjort G förtjänt av eftervärldens hågkomst är hans visbok, den största och innehållsrikaste av 15- och 1600-talens sv adelsvisböcker. Den omfattar i sitt bevarade skick 105 visor men innehöll en gång ytterligare fyra (registret upptar 109 nr).
Efter G:s död kom visboken så småningom att införlivas i bröderna Salans stora handskriftssamlingar, innan den 1717 från N Salans dödsbo förvärvades av dåvarande bibliotekarien Erik Benzelius d y till Uppsala universitetsbibliotek, i vars handskriftsavdelning den nu förvaras under signum V 3.
Redan under den tid visboken befann sig i bröderna Salans ägo nämndes den i litteraturen, nämligen i Hickes' Antiquae Literaturae Septentrionalibus liber alter (Oxford 1705), men det var först efter dess återupptäckande i Uppsala universitetsbibliotek 1814 (genom Geijer, Schröder, Fant och Aurivillius) som den begagnats för sv folkviseutgivning och -forskning. Den nämndes i Geijers inledning till hans och Afzelius Sv folkvisor (1, 1814), den blev —- jämte Carl Zetterströms skillingtryckssamling — huvudkällan för Atterboms Nordmansharpan (Poetisk kalender för år 1816), och den nyttjades slutligen flitigt av A I Arwidsson i Sv fornsånger 1834—42. En fullständig edition av visboken utgavs av Adolf Noreen och Henrik Schück.

G har egenhändigt infört samtliga visor i boken. Detta synes ha skett under en längre tidsrymd, närmast perioden 1630—45.
Visboken har ett ganska blandat innehåll. Den omfattar ett tiotal medeltida ballader som visan om Ebbe Skammelsson samt den om Holger dansk och Burman, vidare några andra berättande visor.
Majoriteten är lyrik av profant eller religiöst innehåll, i vissa fall härrörande från senmedeltid eller 1500-tal, i andra inte särskilt mycket äldre än nedskrivningstiden.
Nämnas kan kärleksdikterna Jag vet en så vacker apelagård, Jag vet så dejlig en ros och den medeltida dagvisan, Den signade dag.
Intet tyder på att G själv författat någon av visorna i boken. Somliga är avskrifter av skillingtryck, de flesta tydligen nedskrivna efter muntlig tradition. G:s västgötska dialekt är starkt märkbar i flertalet vistexter.

 

FÅGLAR, BLOMMOR OCH SKÖNA JUNGFRUR

Ur Bröms Gyllenmärs visbok

Införd i ”Kindsforskaren” Nr.2 – 2000 Årg.11 Sid.9

Kindbon Bröms Olofsson Gyllenmärs gjorde en stor insats för kännedomen om äldre svensk litteratur. Under flera år i början av 1600-talet samlade han och skrev ner psalmer, folkvisor, kärleks- och naturlyrik. Sådana visböcker blev populära redan på 1500-talet. Ofta var det adliga personer som skrev ner och på det sättet bevarade en ofta äldre visskatt. Uppsala universitetsbibliotek har en handskrift med ca 100 avskrivna dikter som brukar kallas Bröms Gyllenmärs visbok. Den gavs ut i tryck 1885 – 1887.
Om personen Bröms Gyllenmärs tycks inte mycket vara känt, men att han var västgöte märks i hans språk. Möcke, velle och bekömmer är ordformer vi känner igen än idag. Gyllenmärs avled 1679 på Karsbo i Dalstorp. Släkten hade bland annat också ägt Borrarp i samma socken och Lagmanshaga i Ljungsarp.
Låt inte den vidlyftiga stavningen avskräcka dig från att läsa denna flerhundraåriga hyllning till vår och sommar.

Redaktionen

Hierteligh migh nu frögdas,
j tenne sommers tidh,
All meniskens blodh Förnyess,
Ty mädh möcken wällust,
giffver liarckian mångha hiarteligha sånghar,
Alt mädh sit liuffiigha skall,
lustigt the fuglar siungha,
Ther til Fru necktergall.

The giööck alt mädh sit skriandhe,
gör lustigh alle man,
en afftan gåå spasserande,
vppå then grönne wall,
spassera til kålle brundhar,
plägher man i thenne tidh,
ther hörer man frögdh och vinder,
bådhe fiärran bret och vidt.

Thet grönskass i the skoghar,
the trä blomstrass och så,
i marcken växer sköne roser
bådhe stora och små,
en ört växer i the gardhar,
hether För gät ey min,
huilcken then ädhel ört vårdhar,
hun giör godh öghonskin.

En ört växer i the engier,
the kallas volgemut,
the brucka the sköne Jungfrugher,
så och andre örther godh,
The huite och rödhe roser,
holler man i stor Ära,
peninghar kan man ther aff lösa,
sköne kransar ther aff at giöra.

Then örthen Ju lengher Ju kiärare
mig Alltid varet har,
huem kan mig then för vägra,
hun växer dock vppenbar,
iag haffver thet väl förnummet,
hvat thenna ört för må,
och hennas dygd befunnet,
ther hun beskrefven står.

Om morghonen i then daggen gå,
the iungfrugher vt at bese,
huar the sköne blommer måndhe stå
och i therass hiarta lee,
sköne kransar the ther aff beredha,
och skencka theras godhe vän,
the haffva huar annan väll i minne,
thu tarf ey frågha huem.

Therföre prisar iag thenne sommer,
ty han är lofvandhess värt,
som offtha bortthagher bekömmer,
som vthi hiarthat är,
then tidh velle vy fulbringha,
mäd glädie och möcken roo,
at gudh velle oss haffva i minne,
när wy honom ther om troo.

Amen.

Not

Nyare Blekings-Posten 8/7 1884 och Wernamo Tidning 25/7 1884 noterade att Gyllenmärs var förridare vid bröllopet 1640 mellan Matts Eriksson Ulf och Maria Geete.

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *