Vid slutet av 800-talet och början av 900-talet börjar kristendomen spridas i Sverige. Den naturliga vägen är via södra Sverige och upp i landet. Många präster kommer från de Tyska delarna samt från England.
I mitten och slutet av 900-talet börjar man uppföra kyrkor och då oftast på eller intill de gamla gravhögarna från järn och bronsåldern. Kyrkorna är små och byggs både som stavkyrkor eller stenkyrkor.
På Katas gård har vi belägg att redan på början av 900-talet har vi kristna gravar samt kyrkbyggnad och med största sannolikhet var det här den första stenkyrkan i vårt land byggdes.
Att vi inte finner så många hedniska runstenar i Västergötland lär bero på att här tog folk till sig kristendomen så pass tidigt. (Mer om Katas gård på Svt Play fram till (2024-12-31)
Man kan gott anta att även Dalstorp kristnades tidigt, någon gång under 900-talet. Här finner vi många fornlämningar som gravhögar från sten- och bronsåldern, men däremot inte mycket av runstenar eller vikingagravar. Det finns visserligen en runsten i Gölingstorp som är daterad 980 - 1015, en datering som mycket väl kan ifrågasättas då den dateringen bygger på gammal kunskap.
När det gäller Dalstorp så sades det att det var ”fagert men magert”, det är vackra trakter men inte lätta att odla och prästens lön var liten. Kyrkan ska enligt uppgift ha varit så liten att halva församlingen fick stå upp under gudstjänsten och så bytte man halvvägs genom gudstjänsten.
Dessa predikanter och präster som kom i början la grunden till ett kristnande av folket och landet, men man kan även tänka sig att genom de handelsresor och de hantverkare som kommit frivilligt eller ofrivilligt hade med sig kunskaper och kännedom över den kristna läran.
Olof Skötkonung var den förste svenske kung som tog dopet och förblev kristen till sin död. Hans far Erik Segersäll hade också blivit döpt men övergav senare den kristna tron. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa (numera kallad S:t Sigfrids källa) i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid som ska ha blivit Skara stifts andra biskop, och senare den förste biskopen i Växjö stift.
Här i Husaby finner vi även Biskopsborgen som troligen uppfördes på Olof Skötkonungs kungsgård.
Så får Sverige sin första biskop med biskopssäte i Skara. För Olof Skötkonung så var det en fördel att i samklang med kyrkan befästa sin position som Kung och är den förste kung som bevisligen regerade över både Mälardalen och Västergötland.
Vartefter kristnandet tar fart så blir kyrkorna större och den katolska läran och traditionen är grunden. När Domkyrkan i Skara byggs så är det en naturlig sak att man under kyrkan har romersk krypta för att begrava de döda och speciellt av de som med bättre börd. Man kan säkerligen tänka att just där ligger Olof Skötkonung (om han nu inte ligger begravd i Husaby) tillsammans med biskopar andra med högre status.
Nu dyker även klostren upp, som t.ex. nunneklostret i Gudhem. Gudhems kloster var ett nunnekloster i Gudhem mellan 1100-talet och 1529. Ruinerna efter klostret och klostermuren finns bevarade väl synliga i Gudhem.
Gudhem var en gammal samlingsplats och namnet bör betyda "gudars hem". Platsen ligger på högslätten med utsikt mot Billingen. Den har ett fördelaktigt läge vid den gamla pilgrimsleden som gick från kontinenten via Danmark och Ätradalen till Falan samt Skara och därifrån vidare till Olav den heliges grav i Nidaros i Tröndelagen i Norge. Biskop Andreas Olavi Rhyzelius uppger i sin Klosterbeskrifning från 1740 att "Gudhem fått sitt namn af ordet Gud, emedan här skall i hednatiden varit ett afgudatempel, uppfyllt med hundrade gudar." Till detta lägger hembygdsforskaren Assar Blomberg att templet "enligt en uppgift" ska ha varit helgat åt Tor. Denna uppgift är hämtad från Jomsvikingasagan. Där kallas Gudhem för Goðheimr.
Enligt en sen tradition först nedtecknad av Johannes Magnus skall klostret grundats av den danske kungen Sven Estridssons före detta hustru Gunhild. Gunhild nämns av såväl Adam av Bremen som Saxo Grammaticus, men de säger ingenting om Gudhem eller ens om Västergötland, ej heller att hon skall grundat ett kloster. Denna historia om klostrets grundande hör troligen ihop med det faktum, att den Gunhild, som återvände till Sverige efter att kyrkan upplöst hennes äktenskap på grund av släktskap i förbjudna led, ska ha tillbringat resten av sitt liv tillbakadraget med sina tärnor på sitt gods, där det ägnade sig åt religion och sydde kyrkliga textilier, och levde i en tillvaro som uppfattades som klosterliknande. I själva verket grundades under andra hälften av 1100-talet, någon gång före 1175. Äldre historiker uppger årtalet 1161.
Omkring 1175 skänktes Gudhems kungsgård till det nygrundade Gudhems kloster av kung Knut Eriksson. Klosterkyrkan, som ursprungligen tillhörde kungsgården är något äldre och uppförd i början av 1100-talet. Gudhem räknas som ett av Sveriges allra första kloster efter Vreta kloster(1100) och Alvastra kloster (1143).
En annan gynnare av klostret var Katarina Sunesdotter. Hon var änka efter kung Erik Eriksson (1216-1250). Katarina donerade när hon blivit änka gods till klostret, och levde sedan i det till sin död. Genom detta fick man möjlighet att bygga upp en klosteranläggning och klosterkyrka, vilka fortfarande finns kvar som ruiner. Under kommande decennier ökade Gudhem i storlek och betydelse för varje donation.
Katarina avled i klostret år 1252. Hon fick sin grav i klosterkyrkans västparti där en gravtumba murades. Resterna finns kvar. Graven försågs med en skulpterad gravhäll som nu finns på Statens historiska museum. En gjuten kopia sattes upp år 1964 på den ursprungliga platsen i ruinen. Gravhällen är nästintill unik för svensk medeltid; den enda liknande gravvården är den över Birger jarl med familj i Varnhems klosterkyrka. Troligen har den haft som förebild den gravhäll som uppsattes över Berengaria, drottning av England vid ungefär samma tid i cisterciensklostret L'Épau.
Gudhems nunnekloster hade sin storhetsperiod på 1200-talet.
Nunneklostret var anslutit till cisterciensorden. Efter Katarinas donation byggdes kyrkan om och förlängdes mot öster och vid kyrkans norra sida uppfördes konventsbyggnaderna. Klosterkyrkan försågs med exklusiv huggstensdekor. Dessutom försågs den bland annat med portaler och konsoler. Delar av detta har återfunnits. I klosterkyrkans ruin finns altaret kvar. I långhuset finns rester av leksysteraltaret.
Öster om klostret finns ruiner efter ett hospits. Detta var ett slags gästhem. Klostret var nämligen skyldigt att ta emot resande, inte minst pilgrimer på väg mot Nidaros. Denna plikt blev med tiden så betungande att klostret en period flyttades till Rackeby på Kålland. Det flyttades därefter vidare till Aranäs, varefter det återkom till Gudhem.
Vid reformationen 1527, ca 10 år efter Martin Luther spikat upp sina teser, drogs klostret in till kronan. Nunnorna fick leva på underhåll från klostrets före detta gods i utbyte mot 72 pund smör. Året därpå, 1528, förlänades det av Gustav Vasa till riddaren Nils Olofsson, med garanti för att nunnorna fick leva kvar i byggnaden på livstid. År 1529 eldhärjades klostret och blev ruin. Orsaken uppges ha varit vådeld. Abbedissan ansökte då hos kungen om att bygga upp klostret igen, och tilläts göra detta, men enbart för egna medel. Nunnorna flyttade då in hos olika privatpersoner i omgivningens allmoge. Så sent som den 15 juli 1540, då klostergodsen förlänades Peder Brahe, fanns det fortfarande kvar nunnor i trakten som levde på sin underhållsgaranti.
Ruinerna användes senare som stenbrott. Emellertid var ännu vid 1600-talets slut kyrkans murar bevarade upp till takhöjd.
Klosteranläggningen grävdes ut och konserverades i etapper 1928–1969.
Det här visar vilken makt och ställning kvinnor kunde ha på den tiden, en makt och ställning som hade sin grund före vi övergick till kristendomen.
Vid många utgrävningar av gravar från stenåldern och fram visar även spår på att det fans kvinnor med stor makt, både hemma och på slagfält.
Men kyrkan och kungar och andra högt uppsatta män har allteftersom minskat kvinnans makt. Det är nu först i modern historia som kvinnans jämställdhet med mannen börjar återställas.
Reformationen i Sverige avser hur den medeltida katolska kyrkan i Sverige cirka 1527-1600 omvandlades till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Reformationen markerar medeltidens slut och början på vasatiden i Sverige.
Reformation i Sverige inleddes när kung Gustav Vasa under Västerås riksdag (1527) genom Västerås recess lät förstatliga Uppsalas katolska kyrkoprovins och bryta dess band med påven i Rom. Trots motstånd under hans son kung Johan III:s och sonson kung Sigismunds regeringsperioder, fortsatte kyrkoprovinsen ytterligare reformeras i opposition mot romersk-katolska kyrkan.
Vid ett kyrkomöte i Uppsala år 1536 avskaffades den kanoniska rätten. Vid Uppsala kyrkomöte (1572) antogs sedan den Svenska kyrkoordningen, vilket kulminerade i den liturgiska striden (1574–1593). Denna avgjordes med det av riksföreståndare hertig Karl inkallade Uppsala kyrkomöte (1593), som antog den lutherska, augsburgska trosbekännelsen. I samband med hertig Karls seger i avsättningskriget mot den romersk-katolske kung Sigismund (1598-1600) ratificerades Uppsala kyrkomöte, de sista svenska katolska klostren och skolorna inklusive kontakt med Rom upphörde, och Svenska kyrkan befästes definitivt som en evangelisk-luthersk folkkyrka.
Reformationen hade flera orsaker: organisatorisk tröghet och doktrinär stagnation inom katolska kyrkan, nya ideologiska tankeströmningar, en vilja till ökat oberoende från Rom och den svenska statens finansiella behov. Fastän en teologisk väckelse sammanföll med reformationen i Sverige kan den sägas ha varit politiskt initierad med Gustav Vasa som främste pådrivare.
I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel och Se Wsi Testamenti, vilka var den första fullständiga bibelöversättningen till svenska respektive den första översättningen av Nya Testamentet till finska. Bibelöversättningarna hade stor betydelse för de båda språkens utveckling.
Nu rivs Biskopsborgen.