Nu har det gått 9 år sedan jag och min yngste son flyttade till Dalstorp.
Visst tänker jagibland tillbaka på mitt liv som Stockholmsbo, konstigt vore det annars med tanke på de 61 åren där, och visst kan jag sakna ett och annat, men inte livet i Stockholm. Det jag mest saknar är mitt fotoskapande som jag sysslade med de sista tio åren. Det där med att man har tid att planera, experimentera, fokusera på bildens skapande.
Själva jobbet att fota ute på bl.a klubbar, produktbilder av OK-Q8:s sortiment – ja det är skönt att slippa.
Tankarna går ju även ibland till mänskliga möten, till ljusa och mörka händelser, till de otaliga jobb jag haft, en riktig ”hoppjärka” kan man säga om mig fast det har varit en himla bra skola för livet.
Allt blir historia, man går vidare, livet tar nya vägar och det är det som gör livet så spännande – man vet aldrig vad som komma skall. Historian finns kvar men den är ett minne blott som sakta bleknar bort. Framtiden ger oss nya möten, nya erfarenheter, nya möjligheter som även de blandas in i historien - livet går vidare.
Nej, jag har ingen som helst längtan tillbaka till Stockholm och tiden som Stockholmsbo, bara skönt att slippa det, slippa sådant som stressen i storstad, trafiken och det ökande våldet och otryggheten.
Sista året i Stockholm hade jag dels hand om min yngste son samt min vårdkrävande mor. Att ha en 1-åring samt en vårdkrävande mor var inte hållbart i längden. Det var inte heller hållbart med ett dyrt boende i Stockholm. Jag hade möjligheten att ta ut tidigare pension så inget höll mig tvungen att bo kvar i Stockholm.
Jag hade länge, under många år ända sen min ungdom, velat att få bo i ett eget hus, om så endast ett rum och kök och ligger i skogen. Det har varit en längtan och dröm som jag aldrig trodde skulle hända – men drömmen som slog in, jag fick mitt hus och trädgård.
Att det blev Dalstorp berodde mest på slumpen, hittade här ett hus som jag tyckte passa bra och till ett bra pris, köpte det mer eller mindre osett men för mig ett lyckat köp.
En tid senare kunde jag ta ner min älskade mor till Dalstorp, till Hjälmå som ligger snett emot mig, där hon fick avsluta sina sista år.
Här i Dalstorp har jag från första dagen trivts och var kväll, än idag, går jag runt i mitt hus, ser ut i trädgården, blickar ut över samhället och tänker ”fy fan vad jag är bortskämd och har det bra som får bo så som jag bor”.
Här kommer jag avsluta mitt liv, det är en sak som är säker.
Att, förutom ha ett stort hus och en stor trädgård som man själv äger det till 100% utan några lån, det är mitt, bara mitt, inte någon bank eller annan långivares, det är en skön känsla, verkligen en skön känsla för en fattigpensionär.
Nu har jag sex rum och kök liggandes i ett fantastiskt samhälle. Ett hus som är oförskämt stort för två ensamvargar, som mig och min yngsta son, ett hus med en himla bra planlösning, ett hus med själ och hjärta och med en lite speciell historia. Huset uppfördes 1956, har ett yttre skal av mexitegel men stommen är av det bästa stockvirket, ett hus med anor då de låg som torp i Gärdstorp, uppe vid Karsbo, innan det flyttades ner till Dalstorp. Ja, huset har verkligen en själ. Att huset dessutom ligger bredvid gamla Shell-macken som Richard Mårtensson återställt till en museal bensinstation där han mellan varven ställer ut bilar från främst 60-talet, det är inte så tokigt, tvärtom, en sann glädje för mig.
Min trädgård har jag fått ordna i egen tycke och smak, kanske lite speciell på sitt sätt, men en trädgård indelad i olika rum med små extra detaljer och utsmyckningar. Så sommartid är rummen i mitt boende betydligt fler än de 6 rummen inne i huset.
Att få bo på en lugn och trevlig ort som är precis lagom stor med drygt 700 invånare, en ort med historiska minnen ända tillbaka till bronsåldern, en ort som är levande med många företagare och arbetsplatser - vad mer kan man begära.
Här råder ingen stress, rusningstrafiken är behaglig och råder bara ca. 10 min i 50 km/tim. Här upplever man djur och natur runt knuten. Trevliga människor som hälsar och har tid för att stanna och prata. Här finns det mesta som man behöver och saknas det något finns det ju alltid på nätet eller max 1 timmes bilväg härifrån. Det är inte alla mindre orter som är förunnat med vad Dalstorp har att bjuda på, mycket säkerligen för att man har och tar hand om bygden, värnar om den och ser till att den lever vidare i välmående. Här finns en gemenskap på orten där invånare och företag ordnar med försköning och aktiviteter, man tar helt enkelt hand om sin ort.
Som i de flesta orter så finns det ju delade meningar om saker och ting, men så ska det vara i ett demokratiskt samhälle, annars blir det ju ingen demokrati där man är fri att tänka och tycka fritt.
Det finns ju lite av det där ”gärna där men inte här” även i Dalstorp. Jag tänker närmast på det eventuella vindkraftspark bortom på andra sidan sjön som man nu undersöker plats för. Med tanke på den historiska utvecklingen i Dalstorp, där det sedan 1500-talet har skett innovationer, tekniska framsteg, modernisering, förnyelse i tidens anda som fått bygden att leva vidare, kan det vara lite svårt att förstå. Kanske var det även så tidigare när kvarnar och dammar kom till, när stångjärnshammare och plåtslagerierna kom till, när textilfabrikerna kom till, alla kanske inte var nöjda men Dalstorp överlevde. Min syn på vindkraftverk är att jag ser moderna väderkvarnar som producerar ren energi från en helt fritt drivmedel – vind. Jag vänder det till något positivt, försöker se det goda med det hela. Men det är min syn, vi alla får ha vår egen syn som i allt annat.
Dalstorp har verkligen historiska rötter, fornlämningar kring och inne i orten, här finns rötter från forntida dar. I årtusenden har människor levt här runt Dalstorpasjön, här finns minnen från bronsåldern och framåt. Kan hända att här finns en inneboende känsla att detta är en bra plats att leva på även då det en gång i tiden sas vara en stenig och mager jord. Något måste det vara för folk har levt kvar, utvecklat samhället, följt med tidens gång, företag och verksamheter lever vidare genom anpassning. Det talas mycket om en ”Gnosjöanda”, här kan man verkligen säga att det finns en ”Dalstorpsanda” sedan generationer tillbaka.
Hur som haver, Dalstorp är verkligen en fantastisk ort och jag är glad att min yngsta son får växa upp här. Jag känner mig trygg med att han växer upp här i Dalstorp. Visst har det varit en del ”skoltrassel” men en skola och skolledning som är samarbetsvillig och bryr sig om sina elever, en skola som verkligen tar sitt ansvar och inte ger upp, en skola som försöker att finna bra lösningar, det är inte illa – en stor eloge till skolan här i Dalstorp.
Det finns även en charm i att Dalstorps invånare kommer från när och fjärran, en del flyttar in och andra flyttar ut, men grunden är ändå det gamla Dalstorp med många företag som gått i arv, där man som företagare har tagit och tar ett ansvar att driva vidare verksamheten. En ort där många generationer har vuxit upp.
Folk som flyttar in tas väl emot, jag har aldrig känt mig ovälkommen utan alltid blivit hjärtligt bemött.
Att folk flyttar än hit och en dit, finner nya platser att bo på är väl egentligen bara något sunt, något som vi gjort i evinnerliga tider som människor. Anledningarna kan vara många och de har ju även fördelen att öka förståelse, nya tankar och idéer samt motverka inavel.
Dalstorp är en lagom stor ort med sina drygt 700 invånare plus de som bor runtomkring gårdarna i Dalstorp, lagom stort för att vara ett tryggt samhälle. Så har det varit länge och man får hoppas att det så förblir. Risken är ju alltid att när en ort blir för stor så ökar otryggheten. Fast det är viktigt att barnen som växer upp här får möjlighet att bo kvar eller kan återkomma när man tröttnat på ett storstadsliv.
Det är som jag hittat hem, även om jag är född i Stockholm, har mina rötter mest från Svealand, Uppland, Norrland, men även andra delar av vårt avlånga land. Men jag är svensk och vi alla vet att Västergötland är och förblir Sveriges vagga, så det är inte fel att säga att jag har hittat hem, hem i mitt Sverige, hem i mitt liv.
Visst kan livet ibland kännas tungt och jobbigt, men så är det för alla. Vid sådana stunder gäller det att tänka ”det kunde vara värre”. Jag står inte främmande för ”tokiga” politiker, i Sverige och runt om i världen, inte främmande för den globala klimatkrisen, inte för allt krig och elände runt vår jord.
Man kan vara medveten hemskheter och ändå vara lycklig om man ser till hur bra man själv har det, att leva tryggt, att glädjas åt allt det goda. Bästa medicinen är att tänka på hur bra man har det, tänka positivt och njuta av livet och ta tillvara på det goda och inte minst att få bo och leva på en underbar plats på jorden – i mitt fall Dalstorp.
Hade jag inte trivts så bra här i Dalstorp hade jag kanske inte tagit reda på om all den fantastiska historia som är grunden till dagens Dalstorp och säkerligen inte haft den här sidan där jag samlat mycket av Dalstorps historia – och än mer går att finna. Som Dalstorpsbo kan och ska man vara stolt över sin bygd med all rätta för det är en speciell plats och anda här. Jag är stolt över att vara Dalstorpsbo. Dalstorps historia är väl värd att bevaras.
Här lever jag ett gott liv med min yngste son, våra dvärghöns och katter och går nu in på mitt 10 år som Dalstorpsbo och med hopp om många fler år än så.
