Så har tranorna återkommit till sina häckningsplatser runtom vår bygd, ett vårtecken om något.
Idag var jag ut en sväng för att försöka få några bra bilder på dessa tranor. Men ack så fega och skygga de är, det är snar på omöjligt att komma dom närmare än ett par hundra meter. Jag har ju inte tiden att sätta mig i ett gömsle och vänta i timmar, inte än i alla fall.
Men de är härligt att se dessa fåglar gå och beta på åkrarna runt om Dalstorp, och man får väl nöja sig med de bilder man lyckas ta.
Efter vårdagjämningen vända de av fruktan för värmen åter tillbaka. Vissa flyttar från platser i långt borta, medan andra sägs komma från världens slut, som är fallet med tranorna; som från de skytiska stäpperna flytta till sumpmarker söder om Egypten där Nilen har sitt flöde. Och för övrigt är det här som de sägs strida med pygméer, och denna berättelse är inte en fantasi, för det finns verkligen ett folk med dvärgar och deras hästar är också små, och dessa män lever i grottor under jord... ...Många flytta tidigare, andra senare; så komma vaktlarna före tranorna.
(Artistoteles, Historia Animalium)
I Norden finns det många traditioner kring tranans ankomst bland annat att man inte längre fick tända ljus om kvällen och på vissa platser innebar den att man efter detta skulle få ett extra mål mat mellan middag och kvällsmat. På många platser firades på våren trandagen som också kallades ljusdagen och som på vissa håll sammanföll med vårfrudagen. Trandagen inträffade vid olika tidpunkter på olika platser, bland annat 15 mars i Danmark, vårdagjämningen 21 mars i Småland och 12 mars i Kumla i Västmanland. På vissa hålla ansågs det viktigt att jaga barnen, och i vissa fall tjänstefolket, tidigt i säng denna tranedag medan det på andra håll istället var en festdag för barnen. På vissa håll klädde man ut sig till trana och lekte speciella lekar och en annan tradition var att skriva tranebrev till varandra som man lämnade i hemlighet. I Kalmartrakten firas tranedagen fortfarande den 25 mars varje år, då barnen får så kallat trangodis.
I Norden finns berättelser om att trollkunniga personer kunde förvandla sig till tranor, och att tranan även kunde vara hin ondes fågel och på magiska sätt hämnas oförrätter, varför fågeln inte fick skadas.
